Ibland, eller mycket ofta, känner jag mig som en främling i den här världen. Då jag känner mig som mest desillusionerad, är de stunder då jag inte vet i vilken riktning mitt liv vetter. Mitt hjärta är slocknat och jag är apatisk. Jag har inget ljus. Inget kall att höra på. Inget mål att gå efter, därför att mitt hjärta inte vet.

Så.

När hjärtat plötsligt börjar brinna, ur en för länge sedan slocknad eld.

...